I söndags så skulle jag ta det lugnet efter lördagen promenader på Älvsjömässan var det tänkt :)
Söndagen kom och så även solen, underbart!!!!
Först var tanken att elda upp massa grenar och kvistar, men så låg snön kvar över detta och det blev inget åtgärdat där.
Satte oss en stund och jag nämnde att *jag* nog skulle såga av lite grenar på den stora granen och det finns några få grenar som hänger ned och stör mig till den tilltänkta platsen som jag håller på att jobba på :)
Det finns många person omkring mig som funderar hur det skall gå till, jag som snubblar och har inte den förmågan att fixa sådant på höjd, så jag fick ett generöst erbjudande om att det skulle göras och det blev genast och *inte* kunde jag sitta kvar på stolen utan ville så klart hjälpa till :)
Det gick bra 2 stora grenar togs bort och frågan kom upp om det var bra så, men jag önskade en gren till som skulle bort och den grenen satt för högt upp, så vi tillsammans kom på det fina förslaget att förlänge skaftet till sågen så vi kunde komma åt grenen och så blev det.
Jättebra och det sågades och det knakade i grenen, men så kom vi till ett sådant läge där inte sågen tog bättre och inte föll grenen ner.............................
Så jag erbjöd mig då att dra längst ut på grenkvistarna..................... skitsmart tyckte jag.............. eller så här i efterhand inte så bra kanske :D
Jag drog i kvistarna som jag lyckades nå med fingrarna och drog kvistarna och grenen mot mig och snett åt sidan, jag var i nuet, men jag glömde nuet med mina fötter och fokuserade på mina händer och grenen som jag visste skulle brista snart!
I ett ögonblick så rasade jag ner mot marken i ett ögonblick sekund, stod klumpigt nog på den enda isfläcken som fanns kvar där på den ytan och lyckades fånga upp mig i luften på ett repliknande som brände till insidan av överarmen.
Mitt vänstra knä slog i först i marken och jag skrek över nejden rakt ut av smärtan och genast där jag satt med baken på isfläcken och kände hur våt jag blev om rumpan så insåg jag med att röra försiktigt mitt vänstra ben, att jag hade KLARA mig från att bryta mitt ben och luften gick ur mig och jag blev glad så klart att benet inte var brutet.
Sedan skulle jag upp därifrån där jag satt och blev kall om rumpan, dyngsur var bara förnamnet!!!
Jag skulle upp, men jag kunde inte alls stödja mig på mitt vänstra ben och grät gjorde jag i floder för det gjorde så fruktansvärt ont. Till slut fick jag häva mig upp på mina armar i andra armar, hjälpsamma armar och till slut stod jag på båda benen, dock inte stödjande på mitt vänstra ben.
Linkandes in för ombyte kom jag in i huset, så kall och frusen och fruktansvärt ont i benen, men jag tänkte att det blir bättre snart.
Vid kvällsmaten så skulle jag hoppa in med stolen närmare bordet och det högg fullkomligt med full kraft i vänstra knät att tårarna sprutade igen på mig.
Nästa veva blev på kvällen så jag hade satt mig ner i soffan för att vila mitt knä och ben och mörbultad var jag också på båda armarna. Så när jag skulle resa mig upp från soffan så gick det bara inte, för det var totalt omöjligt att att överhuvudtaget ha orken till att resa mig på mina armar och på mitt högra ben utan att det skulle vid minsta vibration,rörelse hugga av full kraft i smärtan, att det blev omöjligt att resa på mig upp och jag kände hur det var totalt omöjligt att komma upp från soffan.
Så jag gjorde tappra försök igen på nytt genom att dra en stol fram som jag skulle försöka häva mig upp på, men misslyckades totalt och grät gjorde jag på nytt för att jag inte lyckades och för att jag hade så fruktansvärt ont i vänstra knät. Jag kände mig kapitulerad!!!
Så kom dom räddande armarna som hjälpte mig upp och jag stod på benen igen.
Tog ett antal tabletter för att överleva natten och natten blev stel minst sagt så varje rörelse vaknade jag då den upplevdes som knivhugg.
Morgonen kom och det blev med stor kraft att lyckas ta sig upp ur sängen, klä på sig ................... bara det i sig var en bedrift!!!
Så kom jag till köket och nya tabletter togs så jag skulle klara morgonen.
Klockan var 5 på morgonen och jag var fruktansvärt trött, men vad gör det när man inte kan sova av smärtan och inte röra sig varken sittande, stående eller sovande. Det var bara att gilla läget hur ont det än gjorde!
Så kom stunden jag skulle in i bilen, för att skjutsa.............. och det var i sig ett företag :)
Baxa in rumpan först i förarsätet, vrida kroppen, lyfta upp av egen kraft det friska benet in i bilen för att sedan lyfta med mina armar och händer in det vänstra benet och det fick inte lyftas av egen kraft då smärtan var obetalbar samt så fick inte foten komma åt något då smärtan var blixtsnabb igen och lämna spår efter sig i knät!!!
När jag skjutsat så kom jag hem och skulle UR bilen och det var samma procedur, faast åt det andra hållet!!! Jobbigt, svettigt och smärta samt tid det tog!!!
Så igår insåg jag då att läkare behövs det här för OM det eventuellt är något som är skadat så vill jag inte höra att jag har väntat för länge med detta.
Så jag ringde och fick efter samrådan med sköterskan komma dit och prata med ännu en sköterska och därefter en bokad tid till läkare.
Så in till läkaren och visa upp mitt knä efter alla procedurer och jag hade i mina tankar att OM det skulle vara något så skulle det vara ledbandet eller så, men läkaren trodde att det möjligen var brutet på insidan av knät, trots att det inte var svullet eller blånad och att det skulle vara brutet hade jag redan tagit bort i mina tankar redan när jag kunde röra på benet efter fallet.
Så jag blev livrädd och jag tänkte i mitt stilla sinne efter dessa ord- brutet....... att det INTE ALLS var så!!! Jag har inte tid för ngt sådant och vips så kände jag mig liten..................
Så efter läkarens bedömning på husläkarmottagningen fick jag snällt åka till det stora sjukhuset med röntgenapparater och då skulle jag i bilen och ur bilen igen på nytt.
Jag var helt slut efter detta och när vi var där på röntgen så ville jag inget hellre än hem!!!
Röntgen togs i alla dess vinklar och ondare gjorde det i knät för att dom, röntgen personalen ville ha vissa vinklar på knät. Där låg jag utan byxor med strumpor på, byxorna och skorna fick jag ta av mig efter alla konstens regler och sedan när allt var klart så skulle allt på igen, vilket inte var en lätt match, då jag inte kunde höja benet med knät och inte vinkla det heller, samt så fort motstånd kom mot foten så gjorde det fruktansvärt ont i knät.
Jag lyckade hitta en knep hur jag skulle göra för att få av mig kläderna och på mig kläderna samt skorna, satt i och ur bilen blev till slut ett knep det med hur jag enklast skulle få det att fungera.
Resultatet var som det kom från sjunde himlen!!!! Inget brutet och jag fick åka hem :D
Det är vid dessa händelser som man uppskattar så enkla sätt i vardagen som att lätt kliva i och ur en bil, att enkelt kliva upp för ett trappsteg, att lätt resa sig och sätta sig i soffan eller från en stol och att lätt att klä på sig och ta av sig..................................
Sådant som vi oftast tar så för givet och att vi knappt tänker på att vi gör detta!!!
Dessa timmar och dagar har fått mig att bli påmind om hur litet kan göra så mycket i ens vardag!!!!
Jag skulle kunna gräva ner mig och gräma mig över hur eländigt och jobbigt och smärtsamt allt var, men jag slutar med hur underbart tacksam jag är ................................
- ATT benet inte var brutet
- ATT jag mår bättre och bättre för var dag som går även om det är små steg som går framåt så är det åt rätt håll
- ATT jag har Automat på bilen, annars hade jag inte kunnat komma någonstans :)
- ATT jag trots smärtan uppskattar det goda här i livet :)
- ATT jag kan röra benet och stödja på det vänstra benet så sakteliga
- ATT jag är öm på armar och muskler i kroppen efter fallet och ATT det gick så BRA som det gjorde ;)
- ATT jag får vara hemma i min egna vrå
Så glad och Tacksam för att jag kan gå, röra mig något så när fritt, att jag är medveten om att sakta bygga upp mitt knä's stabilitet och inga hastiga rörelser med benet, men jag kan känna, stå och röra mig och det gör mig så ofantligt glad!!!
